Skolor som bryr sig ger färre hemmasittare
2021-03-30​
​
Hemmasittare är ett fenomen som bara blir vanligare. Det finns mycket att vinna på att ta detta på allvar.
​
Problemet är vanligare i högstadiet och gymnasiet men förekommer också lägre ned i åldrarna. Hur många de är går inte att säga, det finns ingen nationell statistik för frånvaro. I utredningen "Saknad! Uppmärksamma elevers frånvaro och agera" (SOU 2016:94) föreslås därför att Skolverket ska ges denna uppgift. Mer än fyra år senare har det ännu inte skett.
​
Luleå kommun och Samordingsförbundet södra Norrbotten har i fjol genomfört en kartläggning för att få en bättre bild av hur många det faktiskt handlar om och man har även tittat på olika modeller för att hjälpa dessa. Det är gott att kommunen tar detta arbete på allvar även om det är i senaste laget. Det finns kommuner som har arbetat med detta i vart fall i uppemot ett decennium.
​
Detta är dock främst till för de äldre ungdomarna, från 16 år och uppåt. I gårdagens Kuriren gick att läsa om hur tolvårige Axel blev hemmasittare redan i årskurs 5. Det är sorglig läsning som betonar en i sammanhanget viktig aspekt: skolans ansvar.
​
Det förefaller vara alldeles för vanligt att föräldrar tvingas slåss mot skolan för att få den hjälp och det stöd som barnen behöver. Så var fallet för Axel. Många skolor och kommuner verkar göra sitt yttersta för att bevilja så lite stöd som möjligt snarare än att gå efter vilka behov som finns. Det är inte alltid enkelt. För många, förmodat särskilt vanligt bland pojkar, är den numera påtagliga bristen på struktur i skolan något som verkligen skadar. Men det går oftast att lösa.
Ett vanligt problem är att skolan inte bryr sig förrän eleven slutar komma. Då är problemen ofta så långt gångna att det inte finns någon enkel väg tillbaka. Ångesten, rädslan, ilskan eller vad det nu kan vara, det är olika för alla, har vid det laget tagit överhanden. Men om man vill går det att se problemen och agera långt innan, inte sällan försöker föräldrarna desperat upplysa om det. Men möts av en envis vägran. Det är inte värdigt ett land och en kommun med så påstått höga sociala ambitioner.
​
En fördel med pandemin är att landets alla lärosäten har tvingats börja använda teknik för distansundervisning. Även om de flesta längtar efter att kunna gå i skolan som vanligt är det många som önskar att de slapp återvända, och som inte kommer att återvända. Varje ofrivillig hemmasittare är en förlust, för sig själv och för samhället. Skolan måste bli bättre på att fånga upp elever som inte klarar av skolan, men också på att tillhandahålla verktyg så att dessa unga kan klara av sin skolgång ändå.
​
​
Källa: Norrbottens-Kuriren
​