Idas resa mot ett arbete
Ida Tallhed
2021-03-17
​​
Ida Tallhed, 32 år från Piteå berättar om hur hennes önskan mot ett arbete och ett normalt liv började för 10–15 år sedan men att vägen dit har kantats av att hon under åren inte har fått rätt stöd och hjälp av myndigheter för att ta sig dit. Här nedan delar hon med sig av hennes berättelse.
​
Vändningen
Min vändning blev för 2,5 år sedan då jag hamnade på psykakuten och blev erbjuden att delta på traumabehandling på Psykiatrin. Då jag fick chans att bearbeta mina trauman så blev fokuset ett annat. Då frigjordes utrymme för att ta in nya reflektioner när jag fick möjlighet att släppa ut delar av det som var gammalt. Då jag fick ihop mina minnesbilder så kunde jag successivt sätta minnena åt sidan och börja greppa verkligheten.
​
Skuld och skam
​
Att greppa verkligheten blev smärtsamt för mig. Insikten om att mitt psykiska illabefinnande indirekt hade orsakat mina anhöriga skada gjorde att jag kände att jag inte dög till något. Då jag började bearbeta skuld och skamkänslor började jag att förstå att den skuld och skam som jag kände inte satt i vad jag förtjänar att känna utan i stället var något som jag var inlärd att känna. Det blev då klart för mig att det var rädslan som så många gånger hade hindrat mig till att ta steget vidare.
​
Ta kommandot över sitt eget liv
​
I denna veva så bestämde jag mig för att kasta mig ut från klippan och lämna skuld och skam bakom mig. Jag började förstå att mycket av mina specifika typer av kroppsliga värkar satt väldigt mycket i min känsla. Och då kom jag till insikt om att jag själv måste ta kommandot över mitt liv och att det inte är någon annan som kan göra det åt mig. Jag bad då psykiatrin om hjälp med att få kontakt med någon som kunde hjälpa ut till arbete för jag visste, av erfarenhet, att jag inte kan hantera Försäkringskassan själv.
​
Tidsam
​
Tidsam presenterades och jag kände kör, bara kör! Det var viktigt för mig att det gick just snabbt för att annars så skulle rädslan än en gång hinna ta över. Jag har under årens lopp haft många bra idéer och ambitioner men när idén har kommit så har steget till genomförande varit så långt att det inlärda du-kan-ingenting- beteendet har hunnit i kapp mig.
​
Den största förändringen
​
Den största förändringen för mig var då jag hamnade hos Tidsam och fick träffa min arbetskonsulent. Då fick jag snabbt hjälp med att kontakta den arbetsplats som jag själv utsett. Den arbetsplats som jag fortfarande är på och där jag i maj blir lönebidragsanställd på.
​
Jag uppskattar de upplyftande sms:en från min arbetskonsulent. Det har fått mig att känna mig som en människa i stället för ett pappersark som jag under min sjukskrivning i många fall har känt mig. Det har i stor utsträckning handlat om att lämna in läkarintyg som Försäkringskassan ska läsa om mig i stället för att förstå mig och det är stor skillnad. Ett papper där man inte tar hänsyn till individen säger så lite. Det är inte individanpassat över huvud taget utan i stället otroligt fyrkantigt. Arbetskonsulentens hjälp har varit så viktig just för att den är så individuell och behovsstyrd.
​
Det som har varit så betydelsefullt för mig är att arbetskonsulenten har stått upp för mina behov och krav gentemot Försäkringskassan samt att arbetskonsulenten har förtydligat information som delgivits i möten med Försäkringskassan. Arbetskonsulenten står upp för mig vilket gör att jag får känna mig viktig. Tidigare gav jag upp för att ändå ingen brydde sig om vad jag känner eller tänker. Under åren har Försäkringskassan föreslagit aktiviteter som ett sätt att försöka få mig ur systemet har det känts som.
En gång minns jag att jag blev föreslagen att hålla på med trädgårdsarbete och blommor och då sa jag att det inte går för att jag är allergisk och då föreslog Försäkringskassan att jag skulle äta allergimedicin. I ett läge då jag mår dåligt ska jag utsättas för situationer där jag får må sämre i tron om att det skulle vara rehabiliterande och få mig att må bra!
​
Vikten av att bli hörd
​
Hos arbetskonsulenten fick jag frågor som utgick från mig vilket gjorde att jag fick känna mig hörd. Detta är något som jag inte har upplevt tidigare under åren i kontakt med Försäkringskassan och egentligen heller inte med psykiatrin. Jag har alltid haft en samtalskontakt men det var först, 12 år senare, då jag blev erbjuden traumabehandling som jag fick den rätta hjälpen för mitt psykiska illabefinnande. Innan hade det handlat mest om att bli erbjuden diverse mediciner om än det inte var något som jag varken bett om eller velat ha. Jag har stått och trampat på ett och samma ställe tills jag fick rätt stöd och hjälp av psykiatrin och Tidsam.
​
Betydelsen av att arbetsgivaren blir informerad
​
För mig var det viktigt att arbetsplatsen kände till mina diagnoser och då framför allt PTSD eftersom det är en diagnos som det pratas väldigt lite om, för oss som inte kommer från krigsdrabbade länder. För mig var det viktigt att vara öppen kring mina svårigheter för att ge arbetsgivaren en ärlig chans till att kunna hjälpa mig att hantera jobbiga situationer som dyker upp på arbetsplatsen.
​
Den ljusnande framtiden
​
Traumabehandlingen på psykiatrin är avslutad sedan en tid tillbaka. Avslutet med den behandlingen blev allt annat än som jag hade tänkt men det visade sig i slutändan bli bra ändå. Jag får nu KBT (Kognitiv Beteende Terapi) vilket hjälper mig med verktyg för att kunna hantera situationer på min praktikplats bättre.
Just nu befinner jag mig i gränslandet mellan att vara praktikant och bli lönebidragsanställd. Även om jag är sjukt glad över att bli kvar här så kan jag inte riktigt våga tro på det innan alla papper är skrivna. Sedan känns det som jag är på väg att gå från ett barn till att bli vuxen och det känns verkligen spännande! Jag har blivit betydligt modigare och argumenterar mot ”lilla Ida” på axeln som säger: Nu är du värdelös, det här klarar du inte av, du förtjänar inte det här.
För 2,5 år sedan trodde jag aldrig att jag skulle stå på den plats som jag står på i dag. Då kände jag mig så likgiltig inför mig själv och livet. Nu prioriterar jag mig själv högt. Jag är betydligt mer lugn som människa. Förr var jag stressad och allt skulle gå så snabbt. Nu låter jag mig ta tid och det tack vare att jag mår så mycket bättre!
​
​